Hejsan jag ska fortsätta skriva om ångesten jag har haft den senaste tiden. Men detta inlägg är mera positivt, i alla fall tror jag det för jag gjorde något som för mig var helt galet. Jag har länge funderat på att börja cykla nu när det är vår, för att var mera fysisk aktiv, spara pengar på kollektivtrafik och för att enklare hålla avstånd nu under corona.
Så en dag när det var fint väder bestämde jag mig för att äntligen göra det. Jag hade ett möte med min kuratorn den dagen så jag räknade ut (genom google maps) att det tar lika långt tid att cykla till mottagningen som att åka spårvagn. Jag hade kollat upp det tidigare men varit osäker på om jag orkar cykla eftersom det är långt och jag är så otränad. Men jag tänkte att jag måste börja någonstans. Jag hade ingen aning om vad det skulle leda till.
Det var som en adrenalinkick att cykla, jag kände mig så fri. Jag hade det tufft för uppförsbackar för att växel på cykel är lite trasig så jag tog det lugnt och försökte vara i nuet. Även om det var ett par gånger jag kände att benen inte orkade och ångesten började komma men jag fortsatte. När jag äntligen var framme kom jag för tidigt och var helt extraherat över vad jag hade gjort.
Jag kände att jag var tvungen att berätta det för någon och kom på att jag behövde ringa till Nathalie. Vi hade pratat tidigare under veckan och skulle kanske ses för att färga mitt hår. Men jag hade redan bestämt innan att titta en film med min syster så jag ringde till Nathalie för att säga att vi kan färga en annan dag.
Det gick dock inte som jag hade tänkt mig för Nathalie insisterade på att få det gjort den dagen. Då kom jag också på att jag måste köpa blekningsmedel vilket betyder att jag var tvungen att åka in till centrum. På något sätt lyckades hon övertala mig att ses ändå fast jag inte var säker på att jag skulle orka. Vi bestämde oss för att ses i stan när jag var klar med kuratorn.
I samtalet med kuratorn kände jag mig tvungen att berätta om situation jag hade satt mig i och hen höll ju med om att jag inte kunde göra allt på en dag. Det jobbigaste var att Nathalie var på väg till stan så jag kunde inte backa nu. Jag var tvungen att möta upp henne i centrum. Frågan vara bara hur.
Det hade kanske varit smartare att lämna cykeln där och hämtat den sen eller frågat Nathalie att köpa blekningsmedlet själv för att sedan mötas hemma hos mig. Men jag kunde inte tänka klart så jag gjorde det galna beslutet att cykla till centrala Göteborg. Jag bor ganska långt ifrån centrum och har alltid åkt kollektivtrafik dit och aldrig tänkt på att cykla förut. Därför var det här helt nytt för mig och ibland kan det vara ångestframkallande.
Jag bet ihop, ringde Nathalie som fick vara min gps och kände mig både super glad och nervös. Men jag lyckades håll ångesten under kontroll. Jag åkte lite vilse men sen kände jag igen mig och det var så befriande att cykla på det sättet. Jag hade så mycket adrenalin att jag tänkte nu kan jag göra vad som helst. Det var en skylt till Oslo som jag såg och jag tänkte fan jag kan nog cykla dit!
Det var en galen situation för mig, jag som brukar vara nog med att planera saker så att det inte blir för mycket på en gång. Om ni har läst “När ångesten tar över” där jag fick en panikattack för att jag skulle gå ut förstår ni vad jag menar. Den här cykelturen hände också en vecka efter jag haft den där panikattacken. Därför var jag lite rädd att det skulle hända igen, men jag hade bestämt mig för att utmana ångesten den dagen.
När jag kom fram till butiken som heter Shock där jag brukar köpa hårfärger, var jag återigen upprymd över vad jag hade gjort. Tänkt att jag hade orkat cykla hela vägen till centrum. Vi köpte blekningsmedlet och jag önskar att jag hade varit mera klar i huvudet för jag kände mig så borta hela tiden.
Efter vi hade köpt allt funderade vi på hur vi skulle ta oss hem till mig. Det var här jag insåg hur dumt det hade varit att cykla till centrum ändå, men jag tryckte de negativa tankarna undan. Så jag var tvungen att cykla tillbaka hem för att jag vågade inte ta cykeln i spårvagnen då cyklar som inte är fällbara får vara i spårvagnar och bussar. Nathalie fick ta spårvagnen.
Till en början var det inte jobbigt att cykla tillbaka förutom att jag kände mig stressad att hinna hem så vi kunde börja färga håret. Sen kom uppförsbackarna och jag tappade all energi. Jag tog flera pauser för att hämta andan och var tvungen att leda cykel uppför backarna för mina ben orkade verkligen inte mera. Både Nathalie och min mamma ringde för att kolla var jag var för Nathalie hade redan kommit hem till mig.
Som tur var så blev uppförsbackarna till nedförsbackar och jag flög ner. Det var så skönt att äntligen komma fram så när jag kom in i hallen var jag tvungen att lägga mig ner. Efter att ha hämtade andan och ätit middag började vi färga håret. Tyvärr hade jag hade använt upp all min energi och hade inte riktig bestämt mig hur jag ville att mitt hår skulle se ut.
Men självklart blev det grönt och jag ville inte färga hela håret så det blev ungefär halva som en ombre med en twist. Vilket var att vi färgade min lugg helt grönt och det blev lite konstigt men ibland vet man inte hur det ser ut förrän man har gjort det (hur det blev får ni se i bilden nedanför). Som den här tokiga cykelturen.
Hur som helst är jag ändå tacksam över dagen och fattar inte att jag orkade göra allt det där. Det ger mig mera självförtroende på att jag kan klara av mera än vad jag tror. Jag är också tacksam över att ha en familj och en vän som är så förstående. Tack Nathalie och tack livet!
Mayella
